Caroline Wiking: ”Allt är inte chefens ansvar”

– Är vi 30 personer på en arbetsplats så bärs den av 30 personer. Chefen har såklart ett stort ansvar, men medarbetarna har också ett ansvar. Caroline har själv arbetat som chef i över 13 år och hjälper idag organisationer att skapa mer arbetsglädje, ansvar och bättre samspel. Erfarenheterna har hon samlat i boken ”Det är inte chefens ansvar”. Titeln är medvetet tillspetsad. För självklart finns det sådant som är chefens ansvar. Men Caroline vänder sig mot föreställningen att chefen ska vara en slags SOS-central som löser alla problem som uppstår på en arbetsplats. Vi är varandras arbetsmiljöI de gnällkulturer Caroline möter finns ofta samma mönster. Man pratar i korridorerna, fokuserar på andras fel och brister och väntar på att någon annan ska lösa problemen. – Det är mycket enklare att tänka att någon annan får lösa det. Och den där andra är ofta chefen. För att skapa en ansvarskultur behöver vi istället börja med oss själva. Vad bidrar jag med till arbetsplatsen? Hur påverkar mitt beteende mina kollegor? Och vad kan jag själv göra när något inte fungerar? Ett tydligt exempel är när två kollegor inte kommer överens. Istället för att prata med varandra går båda till chefen och berättar varför den andra är problemet. – Vi är väldigt konflikträdda. Vad ska hända om jag säger det här till min kollega? Här menar Caroline att medarbetaransvaret behöver bli tydligare. Vid vanliga meningsskiljaktigheter är det första steget inte nödvändigtvis att gå till chefen, utan att våga prata direkt med den det berör. Ett kontrakt som inte står på papperNär vi börjar på ett nytt jobb är det mesta kring själva anställningen tydligt: lön, semester, arbetstider och arbetsuppgifter. Men Caroline menar att vi samtidigt skriver på något annat – ett relationskontrakt. Att vara medarbetare handlar inte bara om att utföra sitt jobb. Det innebär också att bidra till arbetsmiljön, kommunicera respektfullt och ta ansvar för samspelet med andra. Därför tycker hon att organisationer behöver prata om medarbetarskapet redan vid en nyanställning. Vad innebär det att arbeta just här? Hur vill vi bete oss mot varandra? Och vad förväntas av mig när något skaver? Kultur skapas i det lillaFör att förstå en arbetsplats kultur räcker det inte att läsa värdeorden på väggen. Caroline menar att den verkliga kulturen blir synlig i de små situationerna varje dag. Hälsar vi på varandra i korridoren? Lyssnar vi på möten? Vad säger vi när en kollega lämnat rummet? Pratar vi mest om vem som gjort fel – eller om vad vi kan göra åt situationen? – Kulturen sitter i de små sakerna vi gör mot varandra varje dag, säger hon. Ibland kan något så enkelt som ett hej göra skillnad. Alla vill bli sedda, konstaterar Caroline. Det krävs inte alltid ett långt samtal – ibland räcker en hälsning eller en vinkning. Det låter enkelt. Ändå är det ofta just de enkla beteendena som är svårast att förändra. Ansvar måste innebära att få göra felSamtidigt finns det en viktig skillnad mellan ansvar och skuld. När Caroline som chef började ge sina medarbetare större mandat märkte hon att vissa blev rädda. Tänk om jag fattar fel beslut? Tänk om jag misslyckas? Om ansvar förknippas med risken att få skulden är det naturligt att människor backar. Därför behöver en ansvarskultur också ge utrymme för att göra fel. – Det är helt okej att misslyckas. Det är så vi lär oss. När människor känner den tryggheten blir det lättare att fatta egna beslut, stå för dem och be om ursäkt när något blivit fel. Ansvar blir då inte något som tynger, utan något man kan växa med. Förändringen gör vi tillsammansCaroline är samtidigt tydlig med att medarbetaransvar inte betyder att chefen kan kliva åt sidan. Chefen behöver skapa förutsättningar, sätta ramar och agera när situationen kräver det. Vid exempelvis kränkningar, mobbning eller särbehandling ser ansvaret helt annorlunda ut än vid vardagliga meningsskiljaktigheter. Men när förutsättningarna finns på plats behöver alla bidra till att det som beslutats också blir verklighet. För kultur förändras inte genom ett dokument eller en utvecklingsdag. Precis som all annan utveckling kräver den träning – i att kommunicera, ta ansvar och ibland våga ha de där lite obekväma samtalen. Och kanske är det också en del av att vara den bästa kollegan. För Caroline är det inte personen som alltid håller med eller stryker medhårs. Det är någon som vågar utmana – men gör det med goda intentioner. – Jag vill känna att den andra kollegan vill mig väl. Lyssna på hela avsnittet av ”Din bästa kollega” för mer om medarbetaransvar, arbetskultur och vägen från gnäll till ansvar.